Dagens tur till köpcentrat blev som en typisk tur till ett köpcentra. Alla köpcentrum ser likadana ut enligt mig och jag känner stressen redan när jag går av bussen. Bilar som letar efter närmsta parkeringsplats, föräldrar som febrilt håller sina barn så att de inte ska bli påkörda. Väl inne känner jag hur affärerna vill tvinga mig att handla. Fast jag inte vill. Men vad gör jag då där, kan man ju undra och det undrar nästan jag med. Vi påbörjade vå tur med att äta på "mattorget". Ett tio-tal restauranger och givetvis vill vi och barnen ha olika mat. Ett hav av sittplatser men ingenstans att parkera vagnen och att hitta en barnstol är ett projekt för sig. Vi äter, inte i lugn och ro men vi försöker att koppla bort alla hundra som äter runt omkring oss, precis som de säkert också får göra. Efter vi har ätit köper vi glass. Det ska jag aldrig göra igen. Då får man inte gå in i affärerna. Jag fick alltså stressa i mig min glass. Jag tycker inte om att stressa när jag äter glass, då blir det bara kallt och tråkigt. Det slutade med att jag köpte en tunika och en kofta, jättefina verkligen. Jag behövde dem dock inte, men jag kan ju bara skylla mig själv. Allt som allt var det så kul att träffa min vän och hennes små pluttar men nästa gång gör vi det på ett annat ställe, tycker jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var tonåring spenderade jag och mina kompisar mycket av vår oändliga tid att strosa runt i affärer och fönstershoppa. Jag skulle nog kunna påstå att jag i 14-17 års åldern hade köpcentrat som mitt andra hem. Mina inköp var få och jag bidrog inte mycket till affärernas vinst. När mellandagsrean började stod jag först i kön. Jag älskade att åka till Gekås i Ullared och shoppa upp mina få slantar. Om jag berättade för mormor att jag skulle dit tittade hon på mig som att jag vore en utomjording och hon förklarade att hon inte alls kunde förstå nöjet med att shoppa. Jag svarade med en blick som talade om att jag minsann tyckte att det var hon som var en utomjording och dessutom gammal och omodern och hon fattade uppenbarligen ingenting. Idag... idag har jag förändrats och skräcken som jag hade som tonåring att bli lik min mormor har idag förändrats till en insikt att jag är lik henne och kommer alltid att vara det. Och med tanke på hur mycket jag beundrar och uppskattar henne är jag vara stolt över att jag är lik henne, trots att jag skämtar om det ibland.