Jag går upp tidigt, kokar kaffe, blandar vaniljyoghurt och hallon, sätter mig på en plats på golvet dit solens ynka strålar når och öppnar en tegelsten till bok. Boken är kurslitteratur till nästa termin. Jag börjar läsa och gör små krumelurer i sidorna som betyder att just det stycket är extra viktigt. Vem det är viktigt för vet jag egentligen inte. Trots att jag inte vill, sitter jag och läser i flera timmar och krumelurerna blir bara fler och fler, det känns som att boken är viktigare och har mer att berätta än vad jag har. För tillfället. Jag vill inte, men jag gör det för min egen skull. Läser jag nu, kan jag spendera mer tid med Dig när vi är tillsammans. Jag prioriterar. Jag prioriterar bort mig själv för en stund för att längre fram kunna prioritera oss för när jag prioriterar oss prioriterar jag även mig själv högst. Därför fortsätter jag att läsa.

Det händer att jag gör saker som jag inte vill göra och som jag inte heller måste göra. Ibland åker jag till exempel till ett stort köpcenter som ligger i närheten. Att säga att jag hatar det är kanske för starkt, men jag ogillar det väldigt. Däremot är sällskapet det allra bästa av sällskap, min underbara barndomsvän och hennes två små barn. Vill min underbara vän att jag ska följa med henne till köpcentrat, så gör jag det. För ibland kan man prioritera sånt man själv inte tycker om, bara för att någon annan blir glad. Det ska jag göra i eftermiddag. Jag ska underhålla hennes små pluttar medan hon provar kläder, jag ska dela ansvaret över pluttarna när vi fikar så att hon kan få fika i lugn och ro och jag ska ge hennes son hans försenade födelsedagspresenter. För när han fyllde år hade jag inte möjlighet att prioritera honom, jag var tvungen att prioritera en hög med kurslitteratur. Då kände jag att jag prioriterade fel, fel, fel. Men då var jag tvungen och det skar i mitt hjärta.