Att säga hejdå.
Igår firade min morfar och jag våra födelsedagar, tillsammans fyller vi 105 år i sommar. Nära och kära åt god mat på en italiensk restaurang och hallonmousse-tårta hemma hos mig till efterrätt. En underbar kväll och jag älskar verkligen min familj och mina vänner. Det blev ett sådant fint hejdå för denna sommaren, för imorgon åker jag till min fina älskling där jag ska mysa, fiska, gå på prommenader, fynda i secon hand-butiker, grilla, pussas, läsa och njuta av all kärlek i mitt liv. På återseende i augusti!
Loppis-loppande.
Det är med spänning som jag åker på loppis. Väntan på att de ska öppna, när handlarna pratar om sina senaste fynd, en del har till och med fynden med sig för att visa sina kamrater och konkurrenter. Kamrater innan de öpnnar och konkurrenter när startskottet går. Tystnaden som uppstår när någon kommenterar att det endast är tre minuter kvar. Den irriterande känslan av att de verkligen öppnar exakt på sekunden. Insikten över att irritationen inte gör att tiden går fortare. När startskottet går och repet släpps. Vissa springer, andra går. Känslan av att överblicka rummet, var finns det jag är ute efter, det jag inte vet att jag vill ha förrän jag ser det. När jag fått tag i mina fynd och går till kassan, vad kommer detta att kosta? Att komma hem och titta efter vad som egentligen ligger i kassen och inse att fynden på loppisar är oändliga och aldrig kommer att ta slut. Och jag älskar det. Alla gamla skatter hittar fina platser att pryda i mitt hem som blir unikt tack vare dem och deras historia.
Lyxfrullen.
Jag hade turen att ha lyxfrukt hemma, kiwi, aprikoser, päron och jordgubbar. Skiva det tunt och bland medvaniljyoghurt så har du världens lyxfrulle, enligt mig!
Finaste pippin i bur.
Måste bara lite snabbt så där visa denna underbara brosch i silver som jag fick av mormor. Egentligen behöver den putsas men jag tycker den är så fin som den är, så jag väntar nog lite med det.
Att känna sig som hemma på många platser.
Jag känner att jag har många hem. Platser som betyder mycket för mig, både under längre perioder och kortare perioder, tenderar jag att kalla för hemma. Givetvis har den plats där jag bor, där min adress finns, varit ett självklart hem. När jag växte upp kände jag mih väldigt hemma i min mormors hus, i min morfars lägenhet och i min gammelmormors lägenhet. Dock var detta inget jag tänkte på för jag spenderade så mycket tid hos dem att det var naturligt. Jag både tror och hoppas att barn har mer än en trygg plats på jorden och många människor som tar emot dem med öppna armar och visar dem sina världar. Första gången jag fick den direkta insikten i att jag kände mig hemma mer än i mitt eget hem, var när jag som sexåring hade spenderat en helg i min pappas mormor och morfars gård på landet, ett ställe vi inte besökte så ofta då det ligger många timmar från oss. Min pappa berättade historier om hur han spenderade hela somrar hos sin mormor och morfar som barn, han visade mig sina smultronställen och jag fick veta vilken plats som han kände sig trygg på som barn, utöver hans eget hem. När vi åkte därifrån kände jag en avundsjuka över att pappa som barn fick vara där så mycket men inte jag. Kanske inte så rationellt, men rationellt för en sexåring, kanske... När gården såldes kände jag att en plats rycktes ifrån mig. En plats som jag så gärna hade velat utforska mer och känna mig ännu mer hemma i.
När jag som tonåring gjorde praktik på Nordirland grät jag floder när jag skulle åka därifrån. Detta upprepades när jag åkte tillbaka sommaren därpå. När jag reste genom Sydamerika fann jag flera ställen jag fantiserade om att bosätta mig på och Kubas landsbyggd har planterat ett frö i mitt hjärta som bara växer och växer. Innan jag började studera åkte jag till södra Irland och arbetade på en fiske-lodge och som au-pair. Den lyckligaste tiden i mitt liv men även den värsta och mest intensiva. Jag arbetade dygnet runt och ifrågasatte mig själv och plasten så mycket... tills en dag när en irriterande engelsman dök för att praktisera för min chef. Det visade sig att engelsmannen var bosatt på Skottlands landsbygd och arbetade som sportfiske-guide. Engelsmannen har slagit läger i mitt hjärta sedan dess och han är den vackraste jag vet och han gjorde att min sista tid på Irland kändes som hemma. I det stora hela har många av de platserna jag har kallat för hemma aldrig haft en plats för mig, jag har varit ständigt utbytbar och vårt förhållande har aldrig varit jämlikt. Idag vet jag vilka platser som är hemma, men jag vet också att det finns inget hem som hemma i Skottland med min vackra engelsman, oavsett var på jorden jag befinner mig.
Köpcentrumshetsen.
Dagens tur till köpcentrat blev som en typisk tur till ett köpcentra. Alla köpcentrum ser likadana ut enligt mig och jag känner stressen redan när jag går av bussen. Bilar som letar efter närmsta parkeringsplats, föräldrar som febrilt håller sina barn så att de inte ska bli påkörda. Väl inne känner jag hur affärerna vill tvinga mig att handla. Fast jag inte vill. Men vad gör jag då där, kan man ju undra och det undrar nästan jag med. Vi påbörjade vå tur med att äta på "mattorget". Ett tio-tal restauranger och givetvis vill vi och barnen ha olika mat. Ett hav av sittplatser men ingenstans att parkera vagnen och att hitta en barnstol är ett projekt för sig. Vi äter, inte i lugn och ro men vi försöker att koppla bort alla hundra som äter runt omkring oss, precis som de säkert också får göra. Efter vi har ätit köper vi glass. Det ska jag aldrig göra igen. Då får man inte gå in i affärerna. Jag fick alltså stressa i mig min glass. Jag tycker inte om att stressa när jag äter glass, då blir det bara kallt och tråkigt. Det slutade med att jag köpte en tunika och en kofta, jättefina verkligen. Jag behövde dem dock inte, men jag kan ju bara skylla mig själv. Allt som allt var det så kul att träffa min vän och hennes små pluttar men nästa gång gör vi det på ett annat ställe, tycker jag.
Den indiska maten var god och kläderna fina, men finast är mina galgar i mässing som jag har fått av mormor.
När jag var tonåring spenderade jag och mina kompisar mycket av vår oändliga tid att strosa runt i affärer och fönstershoppa. Jag skulle nog kunna påstå att jag i 14-17 års åldern hade köpcentrat som mitt andra hem. Mina inköp var få och jag bidrog inte mycket till affärernas vinst. När mellandagsrean började stod jag först i kön. Jag älskade att åka till Gekås i Ullared och shoppa upp mina få slantar. Om jag berättade för mormor att jag skulle dit tittade hon på mig som att jag vore en utomjording och hon förklarade att hon inte alls kunde förstå nöjet med att shoppa. Jag svarade med en blick som talade om att jag minsann tyckte att det var hon som var en utomjording och dessutom gammal och omodern och hon fattade uppenbarligen ingenting. Idag... idag har jag förändrats och skräcken som jag hade som tonåring att bli lik min mormor har idag förändrats till en insikt att jag är lik henne och kommer alltid att vara det. Och med tanke på hur mycket jag beundrar och uppskattar henne är jag vara stolt över att jag är lik henne, trots att jag skämtar om det ibland.
Att prioritera sig själv och andra.
Jag går upp tidigt, kokar kaffe, blandar vaniljyoghurt och hallon, sätter mig på en plats på golvet dit solens ynka strålar når och öppnar en tegelsten till bok. Boken är kurslitteratur till nästa termin. Jag börjar läsa och gör små krumelurer i sidorna som betyder att just det stycket är extra viktigt. Vem det är viktigt för vet jag egentligen inte. Trots att jag inte vill, sitter jag och läser i flera timmar och krumelurerna blir bara fler och fler, det känns som att boken är viktigare och har mer att berätta än vad jag har. För tillfället. Jag vill inte, men jag gör det för min egen skull. Läser jag nu, kan jag spendera mer tid med Dig när vi är tillsammans. Jag prioriterar. Jag prioriterar bort mig själv för en stund för att längre fram kunna prioritera oss för när jag prioriterar oss prioriterar jag även mig själv högst. Därför fortsätter jag att läsa.
Det händer att jag gör saker som jag inte vill göra och som jag inte heller måste göra. Ibland åker jag till exempel till ett stort köpcenter som ligger i närheten. Att säga att jag hatar det är kanske för starkt, men jag ogillar det väldigt. Däremot är sällskapet det allra bästa av sällskap, min underbara barndomsvän och hennes två små barn. Vill min underbara vän att jag ska följa med henne till köpcentrat, så gör jag det. För ibland kan man prioritera sånt man själv inte tycker om, bara för att någon annan blir glad. Det ska jag göra i eftermiddag. Jag ska underhålla hennes små pluttar medan hon provar kläder, jag ska dela ansvaret över pluttarna när vi fikar så att hon kan få fika i lugn och ro och jag ska ge hennes son hans försenade födelsedagspresenter. För när han fyllde år hade jag inte möjlighet att prioritera honom, jag var tvungen att prioritera en hög med kurslitteratur. Då kände jag att jag prioriterade fel, fel, fel. Men då var jag tvungen och det skar i mitt hjärta.
Att höra ihop med någon, vara ett par, ett team.
Att jag har dig gör mig trygg, självständig, stark, behövd, beroende och en del av ett oslagbart team. Tvåsamheten är vacker och du är vacker och just nu saknar jag dig för det är inte meningen att du ska vara så långt borta. Men precis som vi har fixat allt annat, fixar vi även detta, min älskling.
Att dricka kaffe som barn.
När min bästa kompis och jag var små brukade vi leka fina damer, fina damer som drack kaffe ur tunna porslinskoppar med lillfingret stickandes ut. Idag brukar vi skoja om detta och säga att det är dags att leka fina damer igen. När jag tänker tillbaka på den tiden så inser jag hur påverkade både jag och min kompis är av detta, vi är egentligen små damer idag båda två, och det tycker jag är så härligt. Därför samlar jag på små barnserviser från olika loppisar, för när jag får egna barn har jag en ursäkt för att leka fin dam igen och då vill jag använda vackra små koppar, kannor och sockerskålar. Jag hoppas bara att mina framtida barn kommer att uppskatta det lika mycket som jag gjorde och fortfarande gör. På loppis idag hittade jag en liten kaffekanna från Gustavsbergs porslinsfabrik, Snälla barn står skrivet på den och den är så otroligt söt att jag smälter lite.
Att bli genomvåt.
Jag sålde massor med prylar för en gundpeng stycket idag. Trots det hade jag två stora kartonger med saker till Pingstkyrkan second hand. Det känns så skönt att bli av med det för nu kan jag fokusera på att sälja fina saker som gärna får symbolisera mig. Som i en stor del av landet öste regnet när i södra Sverige idag och det märktes på loppisen. Många utav stammisarna valde att inte komma, både säljare och köpare. Jag blev genomvåt och blev på lite trist humör. Men det vände när det öppnade och jag fick sålt en massa prylar.
Loppistips 1 - Ha gott om presenningar med er om ni står och säljer utomhus. Lägg presseningen på bordet, ställ era saker på presenningen, då skyddar presenningen bordet och det sväller inte om det blir fuktigt. Ha även en presenning som kan täcka bordet om det behövs. Utav erfarenhet vet jag också att det är bra om presenningarna inte är för stora. De blir då otympliga och välter lätt prylarna på bordet samt att det kan vara svårt att hantera en som är för stor på egen hand, speciellt om den är blöt. Lite tips från mig.
När jag var liten älskade jag att öppna och titta i min gammelmormors små askar som prydde hennes hem. Nu har jag mina egna små askar som rymmer mina värdefulla små skatter, både ärvda och fyndade på loppisar.
Att ha en alldeles egen apa.
Jag har spenderat dagen med att sortera bland mina prylar som ska säljas på loppis. Ett helt billast med lådor med skatter för endast en guldpeng stycket. Jag är trött på att ständigt försöka sälja tråkiga saker som inte är något att ha. Jag vill sälja saker som jag själv hade kunnat tänka mig att ha. Så då är frågan, varför har jag så mycket så kallat skräp? Jo, det är saker som kommer från auktionskammare i fyndlådor där jag velat ha en sak och på köpet fått en massa saker. Så imorgon gäller det, det jag inte får sålt skänker jag helt enkelt till Pingskyrkans second hand.
Jag saknar min fina pojkvän som är alldeles för långt bort från mig. Men snart är vi tillsammans igen. Ibland kallar jag honom min lilla apa. Och det är en komplimang enligt mig, för när jag säger apa tänker jag på den vackra teak-apan som är designad av danska Kaj Bojesen. Min är tyvärr sönder, jag har fått limma ena foten. Men jag älskar den trots dess skavanker, precis som jag älskar min andra fina apa som befinner sig på tok för långt bort.
Glad midsommar!
Klockan 15.00 anlände midsommar-gästerna som bjöds på traditionell midsommar-mat. Jag dukade med loppisfyndade glas och skålar samt tallrikar och bestick som min pappa fick av sina föräldrar i konfirmationspresent. Talltikarna är designade av Stig Lindberg för Gustavsberg och serien heter Birka, vilket enligt uppgift ska vara Lindbergs personliga favorit av alla serviser han har designat. Till efterrrätt gjorde jag en tårta med fromage och vaniljkräm och allt var färdigköpta produkter som blandades ihop, fusk jag vet, men gott blev det.
Jag älskar mina udda kaffekoppar...
Att fira en svenska midsommar.
Midsommar! Midsommar! Midsommar! Jag har inte firat midsommar i Sverige på flera flera år. Och är man inte i Sverige, tycker jag att det är svårt att fira midsommar på riktigt. En midsommar arbetade jag på ett hotell på Irland och försökte förklara för mina franska kollegor om tjusningen med att sjunga Små grodorna och dansa runt midsommar-stången. Oväntat nog förstod dom inte alls tjusningen med det hela (och då skulle ni bara veta hur svårt de hade att förstå hur svenskar kunde äta surströmming, men som skåning kunde jag i alla fall säga att det bara är norrlänningar som har denna tradition, vilket kanske inte är helt sant?).
På midsommar vill jag äta sill, lax, nypotatis, gräddfil, sallad och jordgubbar. Ungefär det de flesta äter till midsommar tror jag. Känns inte lika tugnt som julmat eller påskmat på något vis. Fram till för några veckor sedan brukade jag alltid ha rädisor i salladen när det var säsong för dessa. Detta ändrades efter att jag fann denna ljuvliga skål på loppis för hela femton kronor. Jag älskar när det finns ett, nästan för tydligt, ändamål med saker. Precis som med denna skål. Det ska uppenbarligen ligga rädisor i den, och helst blöta som kan rinna av sig genom silen i botten. När jag köpte den övertalade jag mig om att skålen är så praktisk att jag inte kunde överlva utan den. I hemlighet tycker jag mest att den är bedårande och jag är fullt övertygad om att jag hade överlevt om jag inte hade köpt den. Men då hade morgondagens midsommar-dukning inte blivit riktigt lika fin som den kommer att bli, tack vare denna rädis-skål.
Glad midsommar i förskott!
Att prismärka eller inte prismärka..?
Tillsammans med min mormor, min mormors man och min morfar besökte jag två loppisar, varav en var Pingstkyrkans secondhand och den andra var Framtid, en loppis som kommunen annordnar där arbetslösa och människor som varit så kallat utanför samhället arbetar. Båda loppisarna är beroende av att människor skänker saker till dem (och givetvis att det kommer någon och handlar av dem). Jag brukar själv skänka en del saker till Pingstkyrkan som jag vill bli av med. Dessa loppisar ligger sidan om varandra och har öppet måndagar, torsdagar och lördagar och om jag är ledig mitt i veckan försöker jag att åka dit så ofta jag kan.
Det finns en väsentlig sak som skiljer loppisarna åt, Pingstkyrkan prismärker sina varor och har ingen prutmån alls medan Framtid prismärker några få saker men övrigt räknar de ut i kassan och det finns stort utrymme för prutmån. Personligen föredrar jag att handla av Framtid, det blir ett utbyte mellan köparen och säljaren och nästan som en överrenskommelse om priset. En nackdel med att det inte är prismärkt är att man kanske tycker att det är för dyrt och behöver ställa tillbaka sakerna man plockat på sig. Eftersom jag besöker Framtid så ofta har jag även märkt att priset beror på vem som sitter i kassan och tar betalt, vilket inte är så konstigt för vi tycker ju olika om vad saker ska kosta och vilka saker som är fina. Fördelen med att ha det prismärkt är ju att man vet hur mycket det kostar och behöver inte få några överraskningar framme vid kassan.
Ett av dagens fynd från Framtid är den lilla hunden i keramik, designad av Stig Lindberg.
Att påbörja en livslång loppisrunda.
Innan jag själv började följa med min mormor och min mamma på loppisar och auktioner fick jag alltid höra talas om dessa fantastiska uppfinningar. Att man kunde köpa en hel låda med skatter på auktion för två guldpengar. Att man kunde hitta leksaker på loppis som nästan inte kostade någonting men som var väldigt dyra i leksaksaffären. När jag var omkring sju år gammal följde med min mormor på en stor loppis. Innan de öppnade fick man stå bakom ett rep som de tog bort precis när loppisen öppnade. Då varnade mormor mig, "när de öppnar måste du springa, annars kommer du att ramla". Och jag sprang för mitt liv och ville desperat hitta en hel låda med skatter för två guldpengar. Jag hittade ingenting. Ungefär ett år senare fick jag följa med mormor när hon skulle sälja sina skatter på en loppis. Då förstod jag skillnaden mellan att vara säljare och köpare på loppis. Säljaren fick ju handla innan det blev rusning och sen sälja en massa skatter och tjäna fler guldpengar än man gjort av med. Köparna fick ju endast trängas och titta på de saker som säljarna bestämt sig för att lämna kvar. På detta sätt har jag utvecklats till en köpare som agerar säljare för att få hitta de finaste skatterna i lugn och ro och samtidigt glädja andra med att sälja mina gamla skatter medan jag finner nya.
Vid 25 års ålder har min loppisrunda bara börjat och här kan ni följa fortsättningen på jakten mot skatterna jag inte visste att jag behövde förrän jag såg dem.
